Presentation
Nedan presenteras några personer som ingår i detta esoteriska nätverk. Vissa har valt att skriva en sin presentation men önskar vara anonyma p.g.a personliga skäl då vi fortfarande lever i ett samhälle där vissa individer varken vill eller förstår sig på andlighet och esoterisk kunskap, vilket kan skada dessa personer.
A R
Född:
1955 i Ängelholm, Skåne
Yrke:
Flygingenjör
Intressen:
Esoterik. Allt som går att flyga eller segla med. Djur och natur.
Presentation
Man kan nog säga att min uppväxt på den skånska slätten för ca 50 år sedan var relativt normal, med ganska hyggliga föräldrar som hade båda fötterna på jorden. Vad jag minns finns det inget i min barndom som skulle antyda att jag direkt var intresserade av andliga ting, även om min första bok som jag, som sexåring, själv lånade på biblioteket handlade om UFO´n och att jag i tidig ålder försökte förklara för mina föräldrar att ”Jesus var en astronaut som bestod av två individer”. Allt det andliga hade jag hänfört till religionen med dess dogmatiska synsätt. Jag har nog haft en mera vetenskaplig syn på tillvaron med dess, om än skenbara, möjlighet att förklara hur saker och ting hänger ihop.
Efter studier på teknis bosatte jag mig 1981 i Linköping och tog jobb som ingenjör. Här har jag bott sedan dess och pysslat med än det ena, än det andra. Alltid nyfiket sökande efter något nytt och alltid med en teknisk, praktiskt grund i sinnet.
Det var först 1989 som jag för första gången kom i kontakt med det ”andliga”. Det hela började med att bekanta i min omgivning undrade om jag lämnat kroppen någon gång. Vadå lämnat kroppen? Det kan man väl inte göra! Hur skulle det gå till? Även om intresset var väckt släppte jag det för stunden. Ett par veckor senare upplevde jag sedan spontant min första ut ur kroppen upplevelse. Ytterligare några veckor senare kom det en mycket kärleksfull ljusvarelse och pratade till mig.
Vad var nu detta? Hade jag blivit tokig? Eller hade jag missat något väsentligt? Vid tiden förstod jag inte innebörden av dessa fenomen, och gör det kanske inte än idag, men som forskande ingenjör vill man ju ”kartlägga” och förstå, så här började en tid av intensiva studier av ”andlig” litteratur, som fortsatt sedan dess. I början läste jag i stort sett vilka andliga böcker som kom i min väg, för att numera vara helt inriktad på den esoteriska litteraturen, vilken gett mig ett system som ligger i linje med mina upplevelser och som samtidigt gett mig en vettig förklaring på vad som är viktigt här i livet. I början sökte jag även aktivt bland olika föreningar och grupper typ spiritualister utan att finna vad jag sökte. Ett stort stöd och givande bollplank har här varit ett par nära bekanta som haft liknande upplevelser.
Under tiden har dom sällsamma upplevelserna i och utanför kroppen med besök på högre plan och i annorlunda världar och tillstånd fortsatt. Även fler möten med olika ljusvarelser och andra högre väsen inträffar med jämna mellanrum. Vid ett flertal tillfällen har jag också blivit bortförd till olika ”skepp” där man med stort intresse undersökt och experimenterat med mina energisystem, allt i syfte att ”utveckla” mig. Mycket av undervisningen sker numera indirekt via drömmar och i speciella rum i högre världar eller via direktkontakter under meditation.
På senare tid har jag bl.a. ”undervisats” i hur den sk. tiden fungerar, där man förskjuter, förlänger och förkortar vårt relativa tidsbegrepp. Troligen helt omöjligt för oss att förstå i vår låga dimension, men mycket fascinerande.
Jag har förstått att jag mycket sällan fått eller upplevt något för eget nöjes skull, utan upplevelserna i högre världar har nästa alltid haft ett ”högre” syfte, även om ett och annat musikstycke verkar vara komponerat för mig.
Genom denna bearbetning av varelser och energier från högre världar under lång tid har mitt energisystem efter hand öppnats upp varvid vissa latenta objektiva förmågor frilagts och en viss intuition börjat framträda.
Denna öppning av energisystemet eller kundaliniresning, har inte bara varit en positiv upplevelse, utan har under perioder inneburit stora våndor, innan man lärt sig att leva med och hantera de nya energierna. Den fysiska kroppen har periodvis tagit skada, varvid jag varit nästan helt utslagen.
Helt klart har dessa, i vissa fall omskakande upplevelserna inneburit att jag förändrats som människa. Från att ha varit en ganska egocentrerad figur, med liten känsla för andra, har jag börjat fråga mig vad jag kan ge till andra i stället, både vad det gäller livskunskap, omtanke och esoteriskt vetande. Och det är väl här som jag kanske har hittat en av mina livsuppgifter, att sprida esoterisk kunskap så gott jag nu kan, och detta i form av föredrag, studiecirklar och texter samt även att hjälpa andra med hanteringen av sina energisystem vid ex. kundaliniresning. Eller att bara finnas tillhands och lyssna till människor med samma erfarenheter och frågeställningar.
Sammanfattningsvis kan man nog säga att mitt ”andliga uppvaknade” har fått mig att reflektera över vilken oerhört spännande tillvaro vi lever i, med alla sina världar och dimensioner och med sina mer eller mindre komplexa innevånare som aktörer på olika nivåer, bildande en gigantisk enhet som vi om vi har tålamod, kan förvänta oss att få ta del av.
M O
Född:
1956 i Backaryd, Blekinge
Yrke:
Gymnasielärare, Fil mag i Fysik/matematik och föredragshållare.
Intressen:
Segelflyg ( Svensk mästare 5ggr ). Segling. Bergsvandring. Livsfrågor och Foto
Presentation
Som barn var jag på ett sätt helt normal, men på ett annat sätt inte. Mina första minnen går tillbaka till före 1,5-årsåldern, och vid tre år lärde jag mig läsa, skriva och räkna. Detta är kanske inte helt normalt, men i övrigt var jag en vanlig kille, möjligen ganska aktiv och nyfiken.
Mina första minnen av något ”övernaturligt” går tillbaka till de tidiga tonåren. Dörrar öppnades upp ljudlöst bakom min rygg trots att de var reglade och låsta. "Människor" dök upp vid min säng efter att jag hade gått och lagt mig, för att plötsligt försvinna igen. Detta skrämde nästan vettet ur en liten 13-årig stackare, men efter ett tag vande jag mig vid det konstiga tillstånd jag ibland hamnade i, efter att ha gått och lagt mig. Då försvann också de obehagliga figurerna, men tillståndet kom tillbaka lite då och då.
Det var långt senare jag insåg att detta var min första introduktion till de astrala (emotionala) nivåerna. I stället tryckte jag då undan allt sådant, och försökte leva som alla andra. Skaffade mig så småningom en lärarutbildning och fick en tjänst i Huskvarna.
På ett sätt har jag varit en sökare under hela mitt liv, även om den delen av mig ofta hamnade i bakgrunden när jag var yngre. Från 1987 kom emellertid detta att ändras. Jag började fördjupa mig i ”metafysisk litteratur” och drygt ett år senare, feb. -89 fick jag mina första regelrätta ut ur kroppen-upplevelser.
Jag insåg då också fullt ut, att jag haft förmågan att göra detta ända sedan de tidiga tonåren, utan att ha en aning om det. Jag noterade också att den återkommande dröm som jag haft en stor del av mitt liv nu försvann. I drömmen gick jag från rum till rum i ett stort hus och letade efter något, utan att hitta det jag sökte och utan att riktigt förstå vad det var jag letade efter. Nu behövdes inte den drömmen längre. Jag hade hittat det jag sökte.
Under ett antal år läste jag mycket litteratur inom det s.k. andliga, men något inom mig fick mig ständigt att söka vidare. Det var inte förrän jag hittade litteratur som Blavatskys, Alice Baileys och Laurencys esoterik, som jag kände att jag verkligen fått något av stort värde. Här presenterades ett system som mina upplevelser stämde överens med. Här fanns inga invändningar.
Under en stor del av 90-talet och ända fram till i dag har en form av kundaliniresning öppnat upp chakran och energikanaler i min kropp. Denna process pågår fortfarande, och kan i vissa lägen vara mycket påtaglig och rent av smärtsam. Samtidigt har mina utomkroppsliga resor fördjupats. I början fick jag ett antal bevis, som klart och tydligt slog fast att jag verkligen lämnade min kropp, att det inte var frågan om några hallucinationer. Jag fick se platser och händelser utanför min kropp som jag senare kunde bekräfta, tills inte skuggan av ett tvivel fanns kvar i mig längre. Tro inte att jag inte tvivlade på det hela i början.
Efter det lyftes jag upp till högre nivåer. Jag har fått besöka olika emotionala plan, och lärt mig att de lägre är olämpliga att vistas i. De diskarnerade människor som lever där är både förvirrade och ibland rent otrevliga. På högre nivåer är det betydligt bättre, och kan även vara betagande vackert. Det jag sett av mentala plan har i mitt fall varit olika arbetsrum, ibland med elektronisk utrustning. Invånarna på dessa nivåer har visat upp stor klarhet och visdom.
Jag tar numera en dag i taget. Undervisande drömmar, ut ur kroppen-upplevelser, kläraudiens och klärvoajans kommer till mig ibland, men bara när jag behöver veta något, nästan aldrig för mitt höga nöjes skull. Ibland känns det svårt att relatera till de ”vanliga” vardagliga bekymren i tillvaron, men jag inser att vi är här för att leva i denna verklighet, och försöker så gott jag kan.
På senare tid har informationen blivit alltmer inriktad på att i detalj visa hur energikanalerna i kropparna fungerar och samverkar. Samtidigt har övergångarna mellan de olika medvetandetillstånden blivit alltmer omärkliga så att olika tillstånd "flyter in i varandra" under nätterna.
P L
Presentation
Ni kan kalla mig Peter Lintz. Detta är en pseudonym eftersom jag, av flera anledningar, föredrar att vara anonym. Här nedan följer en presentation av mig. Att presentera sig innebär, i vanliga fall, att man berättar lite om sig själv, t ex vad man har gjort och vad man är intresserad av. Men eftersom det här är en esoterisk hemsida så har jag valt att också gå lite djupare. Nedanstående presentation innehåller därför inte bara information om vad jag gjort i mitt liv, utan också en hel del om vad som hänt, och händer, i mitt ”själsliv”
Barndomen
Jag föddes i november 1961 i Karlskrona i Blekinge. Min barndom förflöt väl som de flestas. Inga konstigheter där egentligen – utåt sett. Med min insida var det däremot annorlunda. Detta är något som jag har förstått såhär i efterhand. Jag hade svåra anpassningsproblem och upplevde världen och vad som försiggick i den, som väldigt otäck. Jag blev skrämd av många saker, vilket med tiden resulterade i en väldigt rädd liten kille som helst inte pratade med någon om sina problem.
En sak som skrämde mig var att människor kunde vara elaka. Mina första tolkningar av detta var att det nog inte var sant. Sådan kunde man ju inte vara och de måste nog förstå bättre. Det var nog någon sorts lek, och egentligen var de nog inte så elaka. Med tiden förstod jag att människor tydligen kunde vara lika elaka och grymma som de såg ut att vara, och det skrämde mig från vettet. Extra skrämd blev jag av krig ,och all grymhet som kunde vara relaterad till detta. I denna värld fanns ingen trygghet att hämta.
En annan sak som skrämde mig var sjukdomar. Man kunde bli sjuk, få allehanda otäckheter som det inte fanns någon bot för: vanställande sjukdomar, förlamningssjukdomar, cancer, parasiter osv. Listan var lång, och jag var väldigt rädd. Jag kunde inte titta på sjuka människor utan att få ångest. Samma sak gällde skadade eller vanställda människor. Jag mådde väldigt dåligt av att se sådant.
Med anledning av ovanstående blev jag, som barn, inte direkt någon tuffing. Snarare var jag skör och ensam, och upplevde inte att jag kunde få tillräcklig tröst eller stöd, varken av mina föräldrar eller någon annan vuxen. Människor visste ju ingenting, och de tycktes kunna vara tillfreds med det. Men okunskapen skrämde mig.
Bland jämnåriga fanns det ibland en sorts jargong, att man skulle vara tuff och hård. Detta kunde jag inte vara. Jag förstod t ex inte det här med att ”slå tillbaka” om någon slog mig. Jag hade stora svårigheter med att försvara mig, ofta till mina föräldrars förtret, som trodde det var något fel på mig, eftersom jag inte kunde vara som alla andra och ge igen, ge svar på tal osv. Men hur gjorde man det? Jag förstod inte varför man skulle göra något sådant. Jag mådde istället illa av hela situationen och ville bara därifrån.
Ovanstående är bara några exempel på mina svårigheter att växa upp i denna värld. Det fanns förstås många fler, på livets alla områden. Men det fanns också många glädjeämnen. Dessa skall inte glömmas bort. Jag var en älskare av skönhet, och redan som barn älskade jag vackra kvinnor, så högt och intensivt att de blev som Gudinnor för mig. Eftersom de var så vackra på utsidan så måste de förstås också vara Gudomligt goda och kärleksfulla på insidan. Jag fick dock erfara att skönhet inte alltid representerade godhet, och det gjorde mig förvirrad. I denna värld kunde t o m den som utåt sett var ful, vara god på insidan. Jag förstod inte detta. Men jag har med tiden utvecklat en mera realistisk bild av människan, och tittar numera framför allt efter människors insida.
En annan stor glädjekälla för mig var naturen. Jag älskade att ströva omkring i oändliga skogar, leka, klättra, springa osv. Här var jag en riktig vilding, och min äventyrs- och upptäckarlusta var stor. Somrarna tillbringade vi i vår sommarstuga vid Blekingekusten, och vi hade tillgång till skogar, bad, båt osv. Här var jag lycklig.
Som barn var jag också vetgirig och älskade att få kunskap, speciellt vetgirig var jag inom naturvetenskapliga områden. Det som fascinerade mig allra mest var astronomi. Jag kunde sitta hela kvällarna med böcker om Universum, sedan gå ut och studera stjärnhimlen. Universum var så stort, så fantastiskt och obegripligt. Fast jag inget förstod så blev jag ändå lycklig av Universums stora mysterium.
Jag hade stor fantasi och älskade också serietidningar med superhjältar: Stålmannen, Tarzan, Fantomen osv. Jag kunde försvinna in i min värld av serietidningar långa stunder. Mina föräldrar blev ibland oroliga för att jag så djupt grävde mig in i fantasins värld. Likaså älskade jag science fiction och äventyrsfilmer. Allt som var äventyr älskade jag. Mina förebilder var muskulösa goda och hjältemodiga män. Jag fantiserade själv om att kunna få bli en sådan när jag blev vuxen.
Tidigt lärde jag mig också att älska musik. Mitt musikintresse har jag behållit genom åren, och det har varit en oerhörd tillgång för mig.
Som barn funderade jag tidigt på tillvarons gåtor, men ingen kunde ge mig tillfredsställande svar. Min far var spiritualist och av honom blev jag tidigt invaggad i tryggheten att livet var evigt, att vi överlevde ”döden” kom till en annan värld och sedan reinkarnerade igen.
Trots min fars visdom om livet, så drabbades jag som barn, i perioder av ångest. De svar jag fått var inte tillräckliga. Vad var livet? Vad var alltings mening? Varför levde man? Jag fick svåra ångestattacker av att ingenting veta, vilket tidvis resulterade i tvångstankar. Ingen vuxen tycktes förstå mig, och ingen kunde ge mig svar. Med detta fick jag leva.
Så skulle man då börja förskolan. Vad jag speciellt minns av detta var att jag tyckte det var mycket som var barsnligt och löjligt. Jag trivdes inte. Jag upptäckte också en sorts falskhet och oäkthet hos både vuxna och jämnåriga. Detta kunde jag inte med. Jag drog mig ofta undan, ville vara själv, blev aggressiv mot jämnåriga eller vuxna. Jag betraktades som ett problembarn.
De första grundskoleåren förflöt sedan utan egentliga problem. Jag var en tystlåten och snäll kille, om än lite busig ibland. I tredje klass blev det dock problem. Jag fick en lärarinna som jag inte tålde. Följden blev att jag blev stökig och aggressiv. Detta, ihop med min övriga slutenhet och tystlåtenhet, resulterade i att jag blev skickad till barnpsyk och genomgick en tvådagars undersökning, bara för att konstatera att det egentligen inte var något fel på mig. Det enda problemet var att jag var arg på en massa personer. Detta löste man med piller. Det var så man löste barns problem på den tiden. Kanske gör man så än idag.
När jag var nio år fick min far cancer. Han dog strax före jag skulle fylla tio. Detta spädde ytterligare på min ångest om sjukdomar och död. Här hade sjukdom och död krypit så nära inpå den kunde. De tårar jag aldrig grät som barn (pojkar skall ju inte gråta) har jag senare i livet gråtit många gånger under terapikurser och sessioner.
Ungdomen-Vuxenlivet
När jag blev tonåring började mina jämnåriga intressera sig för kvinnor och sex. Själv upplevde jag den sexualitet jag såg omkring mig som väldigt burdus. Jag kunde inte finna något nöje i den. Det skulle hyras porrfilmer och tittas i porrtidningar, men jag tände inte alls på sådant. Det var mig istället rent avskyvärt. Jag upplevde det som ytligt och själslöst och det fick mig bara att känna tomhet och äckel.
Följden av ovanstående kollision mellan mitt inre och den sexualitet jag såg, blev att jag trodde det var något genuint fel på mig, också i sexuell bemärkelse. Vad jag då inte förstod var att vanlig grov sexualitet inte passar för mig. Erfarenheter senare i mitt liv har lärt mig att det jag behöver är en mera själslig sexualitet, mera på djupet (eller höjderna), mera kärleksfull, mera i kontakt med andlighet och det jag upplever som skönhet. Det har varit en lång resa till denna förståelse, eftersom jag i min ungdom tog på mig all skuld och trodde det var mig själv det var fel på. Vad jag under resans gång också lärt mig är att den sexualitet jag som ung, via pornografin, kom i kontakt med, gav mig en felaktig bild. Den stämmer på en viss del av verkligheten, men inte hela (tack och lov). Det finns fler än jag som önskar leva i det närvarande, själsliga, den domän där man får djupare kontakt med varandra.
En annan sak jag inte kunde bli tillfreds med var det här med att ”vara ihop med” någon. Varje gång jag försökte bli ihop med en kvinna kände jag mig kvävd, som i ett fängelse. Jag hade heller ingen längtan att i framtiden bilda familj, få barn osv. (Inte heller nu, som vuxen, har jag någon sådan längtan.) Naturligtvis trodde jag i min ungdom återigen att det var fel på mig. Senare i livet har jag dock förstått att det inte alls är något fel på mig. Mitt tillstånd finns förklarat som något alldeles naturligt på själens resa genom livet (liven).
Ovanstående gav mig dock, som ung, väldigt dåligt självförtroende och det har tagit många år att bygga upp det igen.
Det längsta förhållande jag haft med en kvinna varade tre år, och det tycker jag är bra för en sådan som jag. Alla andra har varat mellan en och fyra månader. Men det är inte jag som har hittat på det här att man skall para ihop sig två och två, för att sedan begränsa kärleken till resten av världen. Det passar inte mig, när det finns en hel värld att älska och vara tillsammans med. Rätt man på rätt plats, och den kärleksfulla friheten, eller vänskapen, är istället det som gör mig lycklig.
I ungdomen hade jag en konflikt med droger och alkohol. Jag drack och berusade mig som alla andra. Dock blev jag mer och mer känslig för alkohol, och i 25 års åldern var det slut med drickande i stora mängder. Numera tar jag bara lite ibland.
Jag idrottade hela min ungdomstid. Jag började med brottning när jag var 12 år, fortsatte tills jag var 20. Därefter tränade jag boxning, tills jag var ungefär 24. Sedan blev det jiu jitsu tills jag var 26. Därefter var det slut med kampsporterna. Under hela denna tid tränade jag också styrke– och konditionsträning, vilket jag fortsatt med sedan dess. Jag mår emotionellt bra av att vara i fysiskt bra form (det här med kampsporterna var väl en sorts fysisk revansch för att jag hade svårt att försvara mig som barn)
Sökande, arbete, intressen
Jag sökte väldigt mycket under min ungdomstid och min tidiga vuxna tid. Söker gör jag väl än idag men på ett helt annat plan. Jag har under resans gång hittat nyckel efter nyckel som öppnat dörr efter dörr till mitt inre, och gett mig större och större förståelse för mig själv. Detta har hela tiden utvecklat min självkänsla.
När jag var 19 år hittade jag Martinus kosmologi, vilken jag flitigt studerade under ca tio års tid. När jag var 24 år kom jag återigen i kontakt med med spiritualismen, som jag tappat bort vid 11 års åldern när min far dog. I spiritualismens regi gick jag under många års tid kurs efter kurs, träffade medium, healers, och många andra, som jag tyckte, intressanta personer. Jag läste också många olika böcker under denna tid, inhämtade kunskap både från västerländska och österländska läror. Under denna tid fick jag också för första gången kontakt med esoteriska böcker. Men då förstod jag inte mycket av esoteriken. Den tycktes alltför komplicerad.
Vid ca 30 års ålder kom jag i kontakt med en annan form av kurser. Det var terapeutiska kurser i självutveckling. På dessa kurser gick man djupt in i sig själv, för att lära sig förstå varför man blivit den man blivit, och hur man kunde bli den man egentligen är. Dessa olika kurser var en sorts vändpunkt i mitt liv. De hjälpte mig att finna vägen som leder åt rätt håll, dvs inåt mot den kärna av liv som existerar i mig. Resten av resan har bara varit ett förstärkande av den väg jag fann i samband med dessa kurser. Esoteriken kom jag återigen i kontakt med 2005, men då i form av en studiecirkel, vilket var vad jag behövde för att bättre kunna sätta mig in i den.
På 80 – talet jobbade jag som skogsarbetare. I slutet av 80 – talet hade jag ett antal år när jag var mycket utomlands. Jag var på kibbutz i Israel och nationalparker i USA, jobbade som volontär, samt reste omkring. På somrarna var jag hemma i Sverige och jobbade på en kursgård i spiritualisternas ägo. Dessa år var också ett sorts sökande för mig.
Efter mina utlandsresor flyttade jag till Västerås och fick jobb inom hemtjänsten (90 – talet). Detta jobbade jag med ca fyra år. Därefter flyttade jag till Örebro och fick jobb med förståndshandikappade och autistiska, vilket jag jobbade med i ca tre år. Efter två års studerande på komvux flyttade jag sedan till en annan kommun och utbildade mig inom ett nytt område (2000-talet)
För att skydda min anonymitet vill jag nu inte säga var jag bor eller exakt vad jag arbetar med. Jag kan dock avslöja så mycket som att mitt arbete handlar om människor, friskvård och utveckling. Numera kan man säga att mitt arbete är mitt intresse och jag tycker jag har funnit en livsväg som känns meningsfull för mig. Förutom mitt arbete så är jag också intresserad av skrivande. Jag tycker om att skriva prosa och poesi och har sysslat med det som hobby sedan slutet av 80 – talet. Jag är naturälskare och älskar bl a den svenska fjällvärlden. Jag tycker om att motionera. I övrigt är jag nog som de flesta, gillar att träffa glada vänner över en fika, se en god film, osv.
På flera områden är jag dock annorlunda. Ett av dem kan jag nämna här. Jag tycker sällan om att gå på disco eller liknande (det man kallar ”att gå ut”). Där vantrivs jag ofta så illa att jag lider. Jag ser hur människor förgiftar sig (droger), äter sopor (skräpmat), spelar falska rollspel (inlärda beteenden). Musiken är dessutom ofta så hög att man inte kan prata. Jag kan inte förstå det trevliga i en sådan miljö. De påstår att detta är fest. För mig är det inte fest utan dekadens och förstörelse. Jag mår inte bra av sådant. Fest är för mig hälsosam mat, kärleksfull kommunikation och sådant som läker själen.
Det som jag tror är unikt med mig är att jag har varit så långt nere i den dåliga självkänslans botten. Under senare delen av min tonårsperiod var det så illa att jag hade svårt med så enkla ärenden som att gå och handla, gå till banken, posten osv. Inte heller kunde jag tala med en kvinna utan att bli generad (speciellt inte om hon var vacker). Därför har jag under alla år (fram till idag 2009 och framåt) gjort det till min livsstil att försöka resa mig upp igen. Ju längre jag har hållit på, ju mer märker jag att jag har kvar. Men resan är positiv och intressant. Jag letar efter min egen identitet, som jag vet att endast jag själv kan finna. Andra kan kanske hjälpa mig på vägen men endast jag själv kan få kontakten.
Min livsresa har givit mig ovärderliga insikter. Jag vet nu att det aldrig var mig själv det var fel på, som jag trodde i min ungdom. Felet var istället att jag trodde mer på min omvärlds åsikter än på min egen inre sanning. Detta gjorde mig vilsen och missanpassad. Min resa tillbaka har lärt mig att jag ser på tillvaron på ett helt annat sätt än de flesta. Jag förstår också att jag oftast måste hålla tyst om det jag ser, vänta tills människor är mogna att öppna sig eller ta emot. Detta skapar förstås en känsla av ensamhet. Jag lever i en verklighet som de flesta inte ens tror på. Men tålamod är kärlekens dygd, och med den kommer också visdomen att dumhet har sin tid och visdom har sin.
Mina upplevelser
Redan som barn hade jag en massa ”konstiga” upplevelser som varken jag själv eller de vuxna förstod. Jag fick höra de vanliga svaren om att jag drömt eller hade så livlig fantasi att jag inte kunde skilja på fantasi och verklighet. Naturligtvis blev jag väldigt skrämd av detta, som av så mycket annat, och jag trodde jag var sjuk eller höll på att bli tokig. Jag blev rädd för mina upplevelser, vilket resulterade i att upplevelserna med åren avtog för att helt sluta i åtta till tio års åldern. Min rädsla gjorde att jag stängde mig.
I tjugo års åldern började emellertid mina upplevelser att återkomma och nu kunde jag bättre börja handskas med dem. Sedan dess har det varit mängder av upplevelser av många skiftande slag, och det skulle vara omöjligt för mig att beskriva ens en liten del av dem här. De allra flesta av mina upplevelser är fortfarande obegripliga. En del är t o m så svårbegripliga att jag inte kan beskriva dem med ord.
När jag nu har börjat studera esoteriken så känns den som en viktig hjälp för mig att ytterligare förstå mer av mina upplevelser, samt om vem jag egentligen är. För att kunna göra nytta, så måste jag ju veta vad jag skall göra, och då måste jag ju veta vem jag är, så att jag vet hur jag fungerar. Att kärleksfullt kunna tjäna livet och nästan är möjligen mitt mål, så långt jag hittills tror mig ha begripit.
De upplevelser jag i detta forum försöker formulera, är i möjligaste mån endast beskrivningar och ej tolkningar. De är beskrivna så gott jag kunnat. Jag har medvetet försökt undvika att tolka och bedöma vad jag upplevt. På så sätt vill jag hålla allt så öppet och objektivt som möjligt. Om läsaren så önskar, får läsaren själv, försöka bedöma och tolka upplevelserna, kanske också ur esoterisk synvinkel försöka förklara dem.
Minnesbilder, platser
Inom mig har jag en speciell sorts minnen, som tycks växa fram inom mig ju äldre jag blir, och ju mer jag finner av mig själv. En del av dessa minnen framgår av de upplevelser jag beskrivit. Men det finns många fler, splittrade, fragmentariska, minnesbilder, som jag kan inte finna ord för att beskriva. Jag vet inte ens om det verkligen är minnen, eller en sorts medvetenhet om platser som finns någonstans. Kanske är de bara fantasi. (Men vad är i så fall fantasi?) Framtiden får visa mig svaren.
Vad jag dock kan säga om dessa ”minnen” är att de beskriver lyckliga och fantastiska platser, platser med större överblick över det eviga livspanoramat. Dessa platser är så lyckliga att det är omöjligt för den som aldrig sett eller upplevt dem, att försöka föreställa sig dem. De måste upplevas. Vår jordetillvaros soligaste dagar ter sig i jämförelse som en skuggtillvaro utan kunskap eller överblick. Detta ger perspektiv på livet, men också hopp. Om minnena är sanna så lever vi i en sekundärtillvaro här. Den primära verkligheten är så mycket större.
Det finns också ett antal platser eller världar dit jag tycks återkomma gång på gång i drömmar och utanför kroppen upplevelser. Dessa platser är av ett annat slag än ovanstående minnesbilder, och en del av dem framgår av mina beskrivna upplevelser. Platserna kan vara alltifrån mörka och lite otäcka till ljusa och ganska lyckliga. Jag brukar känna igen både platserna och vissa personer jag möter där. Personerna känns som gamla vänner och platserna som bekanta världar. Vad som är vad kan man ju aldrig veta.
E L
Född:
1943 i Ängelholm, Skåne
Yrke:
Numera pensionär
Intressen:
Esoterik, allt som tillhör naturen, barn och barnbarn, litteratur och konst
Presentation
Jag växte upp i en naturskön trakt i nordvästra Skåne. Där startade det naturintresse som följt mig genom hela livet.
Som barn kom jag genom en äldre mycket kär släkting i kontakt med den s.k. Bibliska Historien. Jag fick bläddra i färgglada böcker, där dessa historier satte fart på min fantasi och öppnade mitt sinne för det som ligger utanför det vardagliga livet.
Funderade mycket över livet och hur allt hänger ihop. Fascinerad av stjärnorna och evigheten.
Har de senaste åren kommit i kontakt med esoterisk litteratur vilken gett mig svar på en del av de frågor som väcktes då, och som i sin tur har väckt nya.
Redan tidigt hade jag drömmar med tydliga symboler. Dessa fick jag hjälp att tyda, och har sedan dess sett mina drömmar som spännande information från mitt undermedvetna, och som jag tror från Kosmos.
Har som vuxen i avslappnat tillstånd haft vakendrömmar med tydliga budskap och livsråd.
Har fått besök av ljusvarelser som väglett i kris. Vägledningen har bestått av starka varningar eller påvisande av vägar att gå i livet. Om jag följt dessa har nya vägar öppnat sig.
Har från 30-årsåldern ofta hamnat i förlamningstillståndet, och några gånger har jag fått en kortare UKU.
De senaste 12-15 åren har jag genom automatisk skrift tagit emot levnadsråd som ofta pekar på vikten av att se bakom illusioner och se det som är verkligt. Dessa förmedlar en stark känsla av att det verkliga ligger bakom det vi ser.
Ser ofta bildsviter med olika teman som flimrar hastigt förbi. Detta sker vanligtvis i avslappnat tillstånd eller precis innan jag somnar.
S A
Född:
1960 i Norrköping
Yrke:
Personalvetar med psykologiinriktning. Bred alternativmedicinare.
Intressen:
Människor, familj, vänner, livsfrågor, ljus, luft och natur.
Presentation
Gud är allsmäktig. Gud är god. Varför finns det då så mycket ondska i världen? Kan det verkligen finnas en Gud när det finns så mycket ondska i världen?
Det känns som många sökare och religiöst professionella tar alldeles för självklart att vi inte kan få svar på de här frågorna och istället försöker känna in sina egna svar.
Föreställ er detta fenomen inom något annat område, exempelvis sockerkaksbakning eller fotosyntes. Om vi idag vill få reda på något om bakning eller hur växter fungerar så letar vi självklart svar i böcker eller på nätet, frågar vänner, familj eller proffs. Vi frågar dem som har kunskapen och kan ge oss en logisk och tydlig beskrivning.
Vi frågar inte dem som gissar sig till ett svar, ger oss fragmentariska och osammanhängande svar eller svarar på något annat än vår fråga. De flesta nöjer sig otroligt nog i vårt upplysta samhälle med att inte få tydliga svar i trosfrågor. Jag gissar att många tror att det inte finns några svar att finna. De flesta förblir ateister eller ”troende”.
Svaren finns enligt min mening. Åtminstone får man genom Esoteriken ett logiskt sammanhängande system att försöka besvara sina frågor utifrån.
Inte fullt så lättillgängligt som man skulle önska. Men svaren är inte på något sätt fördolda. För den som orkar ta till sig kunskapen i det stora system som heter Esoterik så finns svaren på de frågor vi ideligen ställer oss:
Finns Gud?
Vad är Gud?
Är Gud god?
Är Gud allsmäktig?
Var finns Gud?
Om Gud finns. Varför finns då ondska?
Om Gud finns. Varför ser vi då inte Gud?
Vad är en människa?
Vad händer när vi dör?
Finns det liv efter detta?
Har vi levt förut?
Kan vi få kontakt med döda anhöriga? Hur går det till?
Vad är andra sidan?
Finns det ett helvete?
Vad är meningen med livet?
Är livet orättvist?
Finns det liv på andra planeter? osv
Förklaringar finns. Frågan är bara om vi är mogna att ta till oss kunskapen?! Vill vi verkligen få svar? Orkar vi lyssna?
Ställ dig själv frågan. Om du vore Gud. Hur skulle du då försöka presentera dig och världsalltet för Jordens befolkning så att de skulle förstå att du är Gud, ta emot dig på ett bra sätt och ändå inte bli vettskrämda? Gjorde inte Gud ett försök när han exempelvis sände sin egen ”son” Jesus till Jorden för att förklara kärleksbudskapet för oss? Alla vet ju vad som hände.
Esoterisk information är inte lika dramatiskt tilltalande som beskrivningen av Jesu liv. Den kräver mer av oss. Men genom Esoteriken försöker högre världar ge oss för tiden anpassad och detaljerad information om vilket sammanhang vi lever i. Allt är snyggt serverat i för det mesta helt förståeligt men ganska omfattande skriftligt material. Vad vi sen gör av det är upp till oss. Vill vi fortsätta leva i ovisshet eller vill vi ”veta”?
I en rejäl livskris i början av 2000-talet kände jag mig tvungen att hitta svar på mina frågor: Hur kunde det bli så här? Hur mycket hade jag själv med det som hände att göra? Finns det något som kallas öde? Finns det saker eller skeenden som vi inte kan påverka? Som bara måste hända? osv
Frågorna var många och svaren få. Jag tyckte nog att jag hade ganska bra förutsättningar att ta mig igenom den här situationen. Både mycket och adekvat utbildning och en hel del livserfarenhet. Jag har varit med om en del och hört många andra människor berätta om sina liv. Ändå kände jag ett trängande behov att få veta mer. Få fler svar. Svar som tål granskning.
För att göra en lång historia kort så letade jag under några års tid igenom det mesta inom religion och New Age. Vanlig psykologi hade jag redan insikt i. Ingenstans fanns de svar jag letade efter. Jag är kritiskt, vetenskapligt skolad och de här systemen var inte tillräckligt förklarande och logiskt sammanhängande.
Jag var på vippen att finna mig i tanken att det inte går att få några svar när jag hade ”turen” att få lyssna på Anders Robertsson när han vid ett sällsynt tillfälle föreläste om sina erfarenheter och sin syn på världsalltet på Spiran –spiritualistiska föreningen i Linköping.
Det han berättade gick rakt in i hjärtat, eller hjärnan, eller båda två. Jag kände direkt att det han berättade motsvarade mina förväntningar. Här verkade det finnas potential att hitta den typen av svar som jag sökte.
Jag ville veta mera och det var jag tydligen inte ensam om för vi blev en härlig grupp på 5-10 personer som fortfarande träffas under Anders och Mats ledning. Till att börja med fick vi en rejäl genomgång av de Esoteriska grunderna. Just att få grunden beskriven på ett ganska lättförståeligt och sammanfattat sätt tror jag är viktigt för att flera ska orka börja läsa Esoterisk litteratur. Det finns ju en del att välja på!
Med de kunskaperna i botten så är det lättare att välja ut det man är intresserad av och sätta in det man läser i sitt sammanhang.
Jag läser inte lika mycket litteratur nu som i början. Nu tänker jag desto mer. Med hjälp av Esoteriken så kan man ju på ett helt nytt sätt förstå sig själv och sin omvärld. Man får ett helt annat perspektiv på de flesta skeenden i livet när man inser att exempelvis allt elände i världen inte är ”orättvist” utan bara ett resultat av en själens läroprocess och medvetandeutveckling. Självklart ska vi ju för den skull inte bidra till eller låta bli att motverka hemskheter utan göra det bästa av alla situationer vi befinner oss i. Det tjänar vi förstås alla på.
Under de första 40 åren i mitt liv så har jag som sagt varit en passiv motståndare till det mesta som handlat om andlighet. Jag har tänkt att ”det säkert är något man behöver för att skydda sig när man upplever svåra saker”, som en slags snuttefilt. Och att ”det är väl ok – låt dem hållas – bara de mår bra”. Men ”det vore ju bättre om de kunde lära sig ett mera verklighetsförankrat sätt att ta itu med sina kriser”.
Nuförtiden förstår jag att det där inte alls behöver stämma. Visst kan det vara så i vissa fall men kanske lika ofta inte.
Nuförtiden förstår jag också att det är just i samband med kriser som de flesta av oss har större förmåga att öppna oss andligt. Det är då vi ibland av nödvändighet inser att vi kan tjäna på att kasta våra gamla förställningar på sophögen och lära oss något nytt. Så länge vi inte råkar ut för några större svårigheter så ser vi ofta ingen anledning att förändras utan kör på i gamla hjulspår.
Nu ser jag att allt som händer oss planlagt. Inget händer av en slump. Allt ingår i våra individuella livsplaner. I de flesta livsplaner finns en mängd olika vägar att välja på. På det viset kan man också förstå det man brukar kalla ”den fria viljan”. I de flesta fall kan vi till väldigt stor del styra hur vi vill att våra liv ska se ut, vad vi vill ska hända, hur vi ska reagera etc.
Viktigt att komma ihåg är att vissa saker kan vi inte alls påverka. Vissa skeenden är fast inlagda i våra livsplaner för att vi har något viktigt att lära oss.
I backspegeln kan jag se hur jag förbereddes för den krisen som jag berättade om tidigare.
Året innan började det dyka upp ”mycket tunna bildskärmar eller filmer i luften” med material/information som jag just då inte förstod. Senare insåg jag att det jag fått se gav mig en bakgrund till den krisen jag genomlevde. Tack vare detta kunde jag lättare bearbeta och ta mig ur de svårigheter jag hamnat i.
Jag har genom olika kanaler fått veta att mycket spännande, andliga utmaningar väntar mig i framtiden.
Under tiden får jag vägledning genom drömmar. Både för mig själv och andra. ”Slumpen” ledde mig in på en kurs i drömtolkning. Tidigare trodde jag ju precis som de flesta västvärldsmänniskor att drömmar bara är hjärnans bearbetning av livets händelser. Med kunskaper i symbolik och drömtolkning öppnar sig en helt ny värld med både goda råd och rena profetior.
Denna källa är öppen för alla. Ju mer intresse man visar desto mer information blir tillgänglig.
Detta gäller även de mest inbitna naturvetare!
HP
Född:
1966 i Borås
Presentation
Ni kan kalla mig HP, då jag önskar vara anonym av flera anledningar. Den största anledningen är för att skydda mina nära och kära för olika fantasier och eventuella påhopp av okunniga människor som har starka uppfattningar om saker de ännu inte förstår eller har en insikt i, men ändå ska de bedöma, kritisera, förlöjliga och försöka motbevisa att man har fel och påstår sig luta sig emot tvärsäker vetenskap m.m. Jag har bara följande att säga till dessa människor. Det är bra att vara skeptisk och inte tro på allt och alla. Vi behöver kritisk tänkande människor som ifrågasätter företeelser i vårt samhälle. Vi bör avslöja bluffmakare som är verksamma överallt i samhället. Faktum är att många av dem inte ens vet om att det är precis det de är, ”bluffmakare ” samt går andras ärenden. Ta dig tid att undersöka dig själv och lär dig skilja på ditt ego och ditt äkta innersta jag. Det kommer ge en dig en sanning och antagligen en helt ny världsbild. Vi lever i en tid där de flesta människor identifierar sig så stark till sin fysiska kropp och vetenskap som ännu inte har kunskapen att forska inom de esoteriska områdena. Av dessa anledningar önskar jag vara anonym för personer utanför detta nätverk.
Kortfattat så kan jag berätta att jag är född i Borås 1966. Ingen av mina föräldrar har varit intresserade eller varit anhängare av någon slags religion. Jag trivdes aldrig i skolan då jag tyckte att det var väldigt fyrkantigt, auktoritär och på den tiden meningslös för mig. Jag fick aldrig svar på mina frågor och upplevde då skolan mer och mer ointressant. Så ända fram till idag är jag självlärd i det mesta jag har intresserat mig i, eller valt att arbeta med professionellt där jag ofta har blivit uppskattad av andra för mina kunskaper inom de områdena. Men jag har även misslyckats många gånger och fått resa mig och gå vidare i livet för att få kunskap.
Idag är jag verksam både inom det konstnärliga som jag verkligen älskar. Samt så driver jag affärsverksamhet och människor runt mig ser mig som en person med en entreprenörsanda. Utöver det har jag en underbar familj och vänner som är mycket medvetna om mitt engagemang i mitt kunskapssökande inom den esoteriska läran. Sedan har jag även dem runt mig som inte har den blekaste aningen om mitt kunskapssökande om verkligheten. Så får det även vara till de visar något intresse för ämnet.
För att gå tillbaka i tiden, så har jag så långt tillbaka i mitt liv som jag nu kan minnas känt att det finns något mer än bara den fysiska tillvaron som vi lever i. När jag var i 20 års åldern så fick jag min första UFK (Utanför kroppen upplevelse) och där fick jag mitt första bevis på att vi endast identifierar oss i vår fysiska kropp när vi är här. Enkelt beskrivet så fick jag beviset att vi är ett medvetande inners inne i oss. Att försöka förklara en sådan upplevelse är väldigt svårt. Det är som att förklara något som det inte finns ord för. Men om jag ska försöka ge en bild eller känsla för upplevelsen så försök att föreställa dig att du är fullt vaken, medveten och klar i ditt sinne. Förstärk detta då med hundra procent så allt blir otroligt kristallklart och utan att ha den kropp du nu identifierar dig med nu, då är vi i närheten av en UFK upplevelse. Det fysiska som vi lever i blir då som en instängd tillvaro i verkligheten. Likaså som många tycker att en UFK upplevelse är en fantasi, så blir den fysiska tillvaron en instängd fantasi då man har fått uppleva något som är så mycket mer verklig än den vi här lever i.
Efter det började mitt genuina sökande av svar för att förstå verkligheten vi lever i. Jag hade mycket få vänner som jag kunde nämna detta för på grund av deras inställning om verkligheten, vilket gjorde att jag lite i hemlighet sökte och gick på New Age ställen i stan och letade efter fakta, böcker och föreläsningar och människor med liknade upplevelser. Tyvärr hittade jag inte mycket där förutom flum, enligt min mening. Men det var människor som ville väl.
Men till slut så kom jag i kontakt med en man som gav mig några esoteriska böcker av Henry T. Laurency. Det var komplicerade att läsa och förstå p.g.a alla de nya orden och benämningar. Men texterna var så konkreta och klara på något sätt att man direkt insåg att det var rätt fakta och sanning. Det blev också en konstig upplevelse att läsa något som jag inte riktigt kunde tolka och förstå bara genom att läsa, men man insåg att det var en del av sanningen förklarad i text. När sedan även uppmaningen var att vara kritisk och ta reda på egen fakta blev detta ett livslångt studerande.
Trots jag nu hade dessa böcker med all denna kunskap om livet och verkligheten så har mitt liv inte gått fram som på en mjuk räls med mjuka kurvor. Där jag har så kallat blivit upplyst. Jag har haft mycket tunga stunder, jag har haft tunga motgångar. Men jag har även haft otroligt roligt och otroligt många riktigt bra och fantastiska perioder i mitt liv. Jag har fått uppleva väldigt mycket som jag har dragit lärdom av. Tack vare detta lever jag idag med en insikt, trygghet och tacksamhet inom mig som gör livet ganska behagligt och med fortlöpande nya Aha- upplevelser.
Så är det!
//HP
E A
2018.01.15
Sökandet
Jag klev in genom dörren och möttes av de allra vänligaste och kärleksfulla välkomnande till gruppen. Från den stunden visste jag att jag att jag hade hamnat rätt. Jag hade hittat den väg som besatt djup kunskap om det vi inte ser med blotta ögat. Att få en modell av hur världen ser ut, insikten om att vi är mycket mer än det samhället har förmedlat till oss har varit livsnödvändig för mig. Faktiskt så viktig att jag nog inte hade varit kvar i detta jordelivet om jag inte hade anat att det fanns så mycket mer.
Redan i barndomen kände jag tvivel mot samhällets livssyn. Kyrkan lärde ut om Jesus och om Gud men det kändes redan på kyrkans barntimma som att läran var förvrängd. Jag lärde mig att be men sa inom mig själv att detta gör jag bara så länge, tills jag har fått den rätta kunskapen. Tankarna då var att jag inte kommit i kontakt med hur verkligheten egentligen såg ut, men en känsla av att jag kommer se med andra ögon så småningom i livet. Så länge jag kan minnas har jag varit intresserad av det mystiska, magiska, varelser från andra planeter, andra dimensioner och vad som händer efter döden. I efterhand kan jag inte säga exakt när jag har fått till mig någon viss insikt men det är som i mitt inre alltid har pågått ett sökande efter något mer, ett större sammanhang. Tankarna höll jag för mig själv. Jag kände inte att det fanns någon att diskutera med som skulle förstå.
När jag var femton hade jag mitt första förhållande. Jag var så fascinerad av honom. Han hade vetskap om tekniker hur man kunde bli medveten i sina drömmar och tankar hur man kunde manipulera verkligheten. Jag hade tidigare i barndomen haft en rad utomkroppen upplevelser, så jag kände i mitt inre att han visste vad han talade om. Tyvärr hade han också kontakt med den mörka sidan. Några månader in i relationen kände jag starkt att kan jag inte använda mina förmågor till att hjälpa andra människor, då är de inte mycket värda. Att sko sig själv kändes meningslöst och ensamt, det var ingen väg jag ville gå och var tvungen att avbryta relationen. Även om jag i mitt hjärta var övertygad om att det var rätt beslut hade jag nu ingen att tala med om det som jag då benämnde som övernaturliga ting. Att ha så mycket frågor gjorde det svårt för mig att orientera mig i tillvaron. Jag ifrågasatte allt och kunde inte acceptera att vi lever och tänker som samhället säger åt oss och kände ingen mening. Jag föll in i djup depression, grät till sömns varje natt. Mina känslor var kaos och mina tankar var kaos, ändå gjorde jag upp en så skyddande barriär som möjligt mot omvärlden. Jag kände att jag inte kunde bli hjälpt om personen inte hade uppnått en högre medvetande nivå och ville därför inte berätta om ångesten. Det gick till den grad att jag ville ta mitt liv, men innan jag gjorde det så fick jag till mig att jag stod inför ett val. Antingen kan jag avsluta nu eller så kan jag pröva att söka kunskap och försöka göra allt som jag vill göra i livet. Funkar inte det så kan jag alltid avsluta senare. Så jag började läsa. Allt som kunde ge en hint om hur verkligheten egentligen ser ut och vad som är viktigt i livet. Depressionen höll sig kvar i sitt hårda grepp och jag insåg att om jag ska kunna ta kontroll över min hälsa behöver jag öva kontroll över mina tankar. I åratal fortsatte jag att läsa och öva tankekontroll. Även om jag fick mer nycklar till hur jag skulle bemästra mitt förhållningssätt i tillvaron mådde jag psykiskt dåligt. Vid tjugo års ålder flyttade jag hemifrån till Malmö och började studera på högskola. Nu var jag äntligen fri att kunna fundera ut hur jag ville forma mitt liv. När jag hade ledig tid från studier gjorde jag allt för att komma i kontakt med andligt inspirerande människor. Ju mer intressanta möten jag hade desto mer tystnade den inre sorgen som byttes ut mot frid och nyfikenhet. Jag började på en yoga som ansåg sig vara en skola av den ursprungliga yogan och kallade sig esoterisk yoga. När jag ser tillbaka på min tid där kan jag se att den besitter vissa sanningar men också hur det kan gå fel om någon utifrån bestämmer hur du ska leva ditt liv. Det som jag upplevde var att det förmedlades kunskap som jag aldrig hade varit i kontakt tidigare, men de som bedrev yogan inte själva hade uppnått den nivå som de predikade om. När jag några år senare hade fått en stark impuls om att flytta till Jönköping fick jag brev om att jag hade vikit av från vägen. Att jag inte gjorde tillräckligt med uppoffring för att ta mig till lektionerna och att jag nu stod ensam. Även om jag kände sorg i mitt hjärta att jag hade förlorat en sådan källa till det mystiska kunde jag inte avfärda min känsla och att jag var tvungen att följa mitt hjärta. Det var innan jag visste att en sann esoteriker aldrig skulle döma någon för att följa sin väg.
I Jönköping fortsatte jag mitt sökande efter att hitta en andlig grupp. Nu kändes det svårt i livet igen när jag inte hade någon koppling till spiritualiteten. Jag bad de väsen som hjälper mig att försöka hitta min andliga grupp. En dag satt jag och förkovrade mig i andlig litteratur på stadsbiblioteket. En tunn bok om utom kroppen upplevelser gjorde sig påmind. Jag började läsa och blev helt tagen. I boken stod det lite om författaren och kunde se att han hade koppling till Jönköpingstrakten. Det var som det var en kanal öppen ovanifrån och kände hur det flödade ner i mig och det kändes som jag var på rätt spår. Jag kontaktade författaren till boken och fick då reda på att det skulle starta en ny grupp och jag var välkommen att studera esoterik med dem.
Idag känner jag mig helt lugn att jag är på rätt väg. Drivkraften av sökande efter mer kunskap finns kvar i mig men jag har en helt annan förståelse av hur världen är uppbyggd och vilka egenskaper som är viktigt att besitta för att kunna utvecklas. Att möta likasinnade finns det inga ord för hur värdefullt det har varit för mig.
EA
2020.10.26
M P
En berättelse om mitt andliga sökande.
Jag började detta sökande redan som tonåring, och i ett tidigt skede, i samband med konfirmationen, försökte jag den kristna vägen. Fann dock ganska snart att detta inte var min väg.
Under 70-talet, sökte jag, främst genom studier, olika vägar. Det blev mest österländskt inspirerande skolor, där jag främst fastnade för Bhagwan Shree Rajneesh, en mystiker från Poona i Indien. Jag tilltalades av hur han en dag kunde säga, mycket övertygande, att man måste gå åt ”höger”, och detta var då en självklarhet. Nästa dag kunde han argumentera att det var åt ”vänster” som gällde, utan att motsäga första dagens föreläsning. Det hela slutade med att det var mitten som gällde, att få pendeln att stå stilla, att inte gå till någon ytterlighet. Det påminner lite om Konfucius talesätt: ”Hur otrampad ligger inte mittens väg”. Min kontakt med Bhagwan var mycket inspirationsrik, och jag funderade ett tag på att åka till Poona för att träffa honom, men så blev det inte, mest av praktiska skäl. Han utvecklade mitt mentala väldigt mycket, och det krävdes att man var närvarande för att hänga med i vad han sa.
Under detta andliga sökande, var jag en flitig besökare på Näckrosens bokhandel, där jag hittade många pärlor. Fick av innehavaren höra talas om en bok, som hette ”Den Vises Sten”. Tyvärr fanns denna bok inte i bokhandeln, utan det enda sättet att komma över den var genom ett personligt besök hos en gammal dam som bodde på Guldheden. Jag ringde upp henne, Sonja och fick komma på besök. Efter att ha inmundigat en kopp te och haft en givande diskussion med henne, fick jag handla boken tillsammans med en annan bok, ”Kunskapen Om Verkligheten”. Det visade sig senare att Sonja var Henry T Laurencys hjälpare, och att Laurency, som var författare till böckerna, hade bott i lägenheten fram till sin bortgång 1971. Besöket hos Sonja, något år efter Laurencys bortgång, var förmodligen ett av de viktigaste mötena i mitt liv. Insåg inte då att jag hade suttit i den fåtölj, som troligen Laurency hade använt. Efter besöket var jag uppfylld av en längtan att ta del av denna kunskap. En lärare till mig sa en gång, att dessa böcker måste man läsa om och om igen, och det har verkligen besannats, för varje gång jag läser dom finner jag något nytt.
Än idag försöker jag dagligen läsa ett stycke ur någon av dessa böcker, vilket ger mig oerhört mycket. Jag ser denna kunskap som de rymmer, som en otrolig gåva till mänskligheten, och känner en stor tacksamhet att få ta del av denna kunskap.
/M